Olympiska spel i Brevik. Det var verklighet för oss som växte upp i den lilla byn Brevik under 1950-talet. Inte att jämföra med de OS-tävlingar som vi hörde om i radio vart fjärde år, t ex från Oslo, Helsingfors och Melbourne. Vi arrangerade våra egna OS-tävlingar och gjorde våra egna medaljer. Och vi var ungdomar mellan 10-12 år.
Plötsligt tvingas jag med viss förtjusning minnas upplevelserna från min barndoms by Brevik och den idrottsfostran som vi fick där. Och denna fostran fick vi utan den minsta inblandning av kommunen eller samhället.
Anledningen till denna tillbakablick var ett besök av journalisten Kjell "Keeper" Emanuelsson från Arvika. Han är en av de drivande i Värmlands Idrottshistoriska sällskap och ska nu skriva om min roll i den idrottsförening som föddes här i byn 1957. Jag råkade bli Breviks SK:s förste ordförande, men kom att lämna detta uppdrag redan efter ett halvår. Det anmärkningsvärda var att vi styrelsemedlemmar då var bara 12-13 år gamla.
Terrängen i Brevik var kuperad, speciellt åkrarna mellan mitt hem och gården Nystuga. Det var säkert förklaringen till att grenen Backhoppning togs med i vårt olympiska program. Men också höjdhopp fanns med. Jag minns att vi med viss möda tog oss över en ribba som låg på 1 meter. Guldmedaljen var möjligen ett hopp av någon som presterade 1.10. Vem han var minns jag inte. Men det var en av killarna i byn, för tjejerna de ägnade sig inte åt idrott.
Men det var nog pingisen som roade oss mest. Inspirationen till den hade vi fått från två eldsjälar i Fiskevik - Stig Nilsson och Lars-Ove Nilsson. De kom till Skönbacka skola och visade och tränade oss en del i denna fantastiska sport.
Ur detta äventyr i idrottens värld föddes idén att starta en idrottsförening. I januari 1957 blev det verklighet. Och klubben Breviks IS, eller var det Breviks AIK var född. Klubben kom senare att tvingas byta namn till Breviks SK.
Kreativiteten var det inget fel på bland oss 12-13-åringar. Med Sven "Tumba" Johansson som idol stod förstås ishockeyn högt i kurs. Tack vare översvämningarna på åkrarna vid Sydstugan kunde vi skapa en egen hockeybana tidigt på året. För sjön Ränken invid banan frös till is alldeles för sent för att vi skulle vara nöjda.
Med hjälp av en del vuxna kunde vi också skapa lite belysning på banan, möjligen bara med armaturer med vanliga 220-volts lampor.
Med tiden fick vi sen en utmaning från Köla AIK. Vi var välkomna dit på en verklig hockeymatch. Den klubben hade en riktig bana med sarg och måttriktiga målburar.
Vi hade ett problem. Vi hade inga hockeyskydd och värst var det förstås för mig som målvakt. Men lösningen fanns nära - vi skapade målvaktskydd av s k pappersbruksfilt och smala träribbor.
Matchen slutade med förlust. Jag har länge trott att vi fick 0-8 i baken och att jag därigenom skulle ha släppt in åtta mål. Senare uppgifter gör dock gällande att förlusten inte var så stor. Det här var min första och sista match i ishockeyns förtrollade värld.
Men Breviks SK lever än idag 53 år senare. Mycket tack vare en eldsjäl - Sunne Håkansson som varit klubbens ordförande sedan jag blev avsatt ett halvår efter starten 1957. Heder åt Sune.
Men framtiden då - det borde finnas plats och beredskap för en viss föryngring. Och definitivt plats för tjejerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar