Idrotten i byn

Olympiska spel i Brevik. Det var verklighet för oss som växte upp i den lilla byn Brevik under 1950-talet. Inte att jämföra med de OS-tävlingar som vi hörde om i radio vart fjärde år, t ex från Oslo, Helsingfors och Melbourne. Vi arrangerade våra egna OS-tävlingar och gjorde våra egna medaljer. Och vi var ungdomar mellan 10-12 år.

Plötsligt tvingas jag med viss förtjusning minnas upplevelserna från min barndoms by Brevik och den idrottsfostran som vi fick där. Och denna fostran fick vi utan den minsta inblandning av kommunen eller samhället.

Anledningen till denna tillbakablick var ett besök av journalisten Kjell "Keeper" Emanuelsson från Arvika. Han är en av de drivande i Värmlands Idrottshistoriska sällskap och ska nu skriva om min roll i den idrottsförening som föddes här i byn 1957. Jag råkade bli Breviks SK:s förste ordförande, men kom att lämna detta uppdrag redan efter ett halvår. Det anmärkningsvärda var att vi styrelsemedlemmar då var bara 12-13 år gamla.

Terrängen i Brevik var kuperad, speciellt åkrarna mellan mitt hem och gården Nystuga. Det var säkert förklaringen till att grenen Backhoppning togs med i vårt olympiska program. Men också höjdhopp fanns med. Jag minns att vi med viss möda tog oss över en ribba som låg på 1 meter. Guldmedaljen var möjligen ett hopp av någon som presterade 1.10. Vem han var minns jag inte. Men det var en av killarna i byn, för tjejerna de ägnade sig inte åt idrott.

Men det var nog pingisen som roade oss mest. Inspirationen till den hade vi fått från två eldsjälar i Fiskevik - Stig Nilsson och Lars-Ove Nilsson. De kom till Skönbacka skola och visade och tränade oss en del i denna fantastiska sport.

Ur detta äventyr i idrottens värld föddes idén att starta en idrottsförening. I januari 1957 blev det verklighet. Och klubben Breviks IS, eller var det Breviks AIK var född. Klubben kom senare att tvingas byta namn till Breviks SK.

Kreativiteten var det inget fel på bland oss 12-13-åringar. Med Sven "Tumba" Johansson som idol stod förstås ishockeyn högt i kurs. Tack vare översvämningarna på åkrarna vid Sydstugan kunde vi skapa en egen hockeybana tidigt på året. För sjön Ränken invid banan frös till is alldeles för sent för att vi skulle vara nöjda.

Med hjälp av en del vuxna kunde vi också skapa lite belysning på banan, möjligen bara med armaturer med vanliga 220-volts lampor.

Med tiden fick vi sen en utmaning från Köla AIK. Vi var välkomna dit på en verklig hockeymatch. Den klubben hade en riktig bana med sarg och måttriktiga målburar.

Vi hade ett problem. Vi hade inga hockeyskydd och värst var det förstås för mig som målvakt. Men lösningen fanns nära - vi skapade målvaktskydd av s k pappersbruksfilt och smala träribbor.

Matchen slutade med förlust. Jag har länge trott att vi fick 0-8 i baken och att jag därigenom skulle ha släppt in åtta mål. Senare uppgifter gör dock gällande att förlusten inte var så stor. Det här var min första och sista match i ishockeyns förtrollade värld.

Men Breviks SK lever än idag 53 år senare. Mycket tack vare en eldsjäl - Sunne Håkansson som varit klubbens ordförande sedan jag blev avsatt ett halvår efter starten 1957. Heder åt Sune.

Men framtiden då - det borde finnas plats och beredskap för en viss föryngring. Och definitivt plats för tjejerna.

Sommar och vänner

Sommar är liktydigt med att träffa vänner. Det är särskilt tydligt när man bor ute på landsbygden. För när sommarn är här då fördubblas plötsligt invånarantalet i den lilla byn Brevik där jag bor. Och det innebär att vänner möts och har tid att mötas.

Jag kunde i år ta långsemester. Hela sju veckor. Det var längesen jag hade den möjligheten. Jag åberopade för mina chefer på SVT att jag nog borde träna för den tid som pensionär som nu närmar sig med stormsteg. I juli 2011 träder jag in i den gruppen av medborgare i vårt samhälle.

Nu har fyra veckor gått av min långledighet. Och det kommer nog inte att bli några problem att bli pensionär nästa år, i alla fall inte om tillvaron blir som den nu är.
Nu får jag tid att möta vänner, möta och umgås med barn och barnbarn och inte känna att tiden jagar mig att göra annat. Och dessutom få tid att klippa gräsmattan och läsa den bok som jag länge velat göra.

Barnbarnen då. Tänk vilken underbar gåva att ha dem. Två sexåriga tjejer som det är en stor upplevelse att få följa i deras uppväxt. Och dessutom får tjejerna träffa varandra, leka och utbyta erfarenheter. Och de har olika perspektiv - Molly bor i storstan, Johanne på landsbygden.

Igår diskuterade vi norsk utrikespolitik. Den möjligheten ges när man har norska vänner som då och då finns här i vår by. Och som dessutom arbetar i den norska utrikesförvaltningen. Och allt tillsammans med god mat.

Och dessutom få se den lilla hundvalpen Nova växa fram ett litet ulligt nystan till en snabb och energisk unghund. Detta tack vare att våra vänner tar tillfället att skaffa och uppforstra denna nye familjemedlem. Och det får jag också uppleva.

De vanliga grannarna finns också här, som vanligt. Idag med beskedet att det blir en kräftskiva en bit in i augusti. En fest där ännu fler vänner förväntas delta.

Visst saknar jag mina kollegor på Värmlandsnytt. Men dem möter jag ju igen om tre veckor.

Flyktingar vi glömt

Flyktingdebatten blossar upp då och då. Men i den debatten förekommer aldrig något inlägg som påminner om den flyktingsituation som vi upplevde i vårt land för 65till 70 år sedan. Då kom omkring 50.000 flyktingar över den svensk-norska gränsen. Huvuddelen av dem passerade genom Värmland. Men varför glöms denna flyktingström alltid bort i dagens debatt?

Jag har med förtjusning på nytt läst Ole Kristian Grimnes bok "Et flyktingesamfunn vokser fram". Den handlar om de norska flyktingar som kom till Sverige åren 1940-45. Jag läste boken första gången för 15 år sedan i samband med att jag för SVT gjorde dokumentärfilmen - Rädda Norge.

Grimnes bok är en fascinerande kartläggning av hur ett norskt samhälle växte fram under i huvudsak norsk ledning i neutala Sverige. Den ger perspektiv på dagens flyktingdebatt i svenska media.

Det är några punkter som fascinerar mig i denna jämförelse. Tänk att vårt land klarade att så väl integrera som många flyktingar? För även om det fanns brister i integreringen som var den i många avseenden också framgångsrik. Bl a så bra att många norska flyktingar stannade kvar i vårt land efter befrielsen av Norge 1945.

En annan fascination finner jag i att det norska flyktingsamhälle som växte fram i Sverige i många avseenden hade sin egen rättskipning. Hur var detta möjligt? Och vad skulle hände om vi satte ett sådant system i verket idag?

Under krigets senare del växte också fram en militarisering av den norska flyktingsamhället. Det ledde till att de s k polisstyrkorna utbildades i Sverige. Syftet var att de skulle göra en insats i Norge när kriget gick mot ett slut. Hur kunde detta vara möjligt?

Men den viktigaste aspekten på situationen 1940-45 här i Sverige var att vi erbjöd de 50.000 flyktingar möjlighet att här ha en fristad. Vad hände hänt om Sverige inte drivit sin neutalitetslinje utan hamnat under tysk ockupation?

Jag läser Grimnes bok om flyktingsamhället med ytterligare en infallsvinkel. Min svärfar Gunnar Flygind var en av de 50.000 flyktingar som fick en fristad i Sverige.

Harvey - forskare och artist

Många kan sjunga med i den kända melodin. Ofta förknippas den också med hemlängtan och visst är den kopplingen logisk. Men för vissa känns texten banal.

Jag tycker själv inte längre att den är banal.

Jag hade idag möjligheten att på Bondkomikfestivalen i Munkfors lyssna på Ann-Charlotte Harvey från USA. Hon är både artist och forskare med särskilt intresse för de traditioner som de svenska emigranterna odlade när de tillbringade tiden i det nya landet. Många hade stor längtan till det land som de hade lämnat och det var mot den bakgrunden som bl a låten Hälsa dom därhemma blev så populär.

Olle i Skratthult var den artist som huvudsakligen framförde den här melodin. Han var invandrare och hade sina rötter i värmländska Munkfors.

Det var intressant och givande att lyssna till Ann-Charlotte Harvey. Heder åt Ove Clapson i Munkfors som engagerat henne.