Läser hur Sverige ska avvisa 18-åriga Simin Rezai till Afganistan. Hon har fått nej av högsta instans. Kritiken från bl a hennes juridiska ombud Lars Mannerheden är hård. Han anser att Migrationsverkets första bedömning av en asylsökande trovärdighet ofta blir avgörande genom hela asylprocessen. När det gäller Simin tror inte Migrationsverket på hennes uppgifter.
Det verkar som att Sverige inte lärt av misstagen som gjordes under andra världskriget när norska flyktingar avvisades vid den svensknorska gränsen.
För några veckor sedan kunde vi också följa 16-åriga Selmas kamp för att få stanna i Sverige. Hon hade avvisats och internerats på Sicilien innan hon rymde därifrån och återkom till Värmland.
Det finns paralleller i de båda flyktingars historia. Båda är unga, i Selmas fall handlar det om att hon är barn.
I båda fallen handlar det också om att deras historier som de åberopar inte anses trovärdiga. Det är tjänstemän och jurister som gör dessa bedömningar. På vilken grund är de inte trovärdiga? Simins version anses som för vag och detaljfattig, anser Migrationsverket.
För en par dagar sedan hade jag möjligheten att träffa en nybliven filosofie doktor i Göteborg. Lars Hansson hade i januari doktorerat med avhandlingen "Vid Gränsen". Den handlar om mottagningen av flyktingar från Norge under åren 1940-1945. Norge var då ockuperat av den tyska krigsmakten.
Under kriget kom mellan 50.000 och 60.000 flyktingar att passera gränsen. De kunde ha varit fler då många drabbades av avvisning och återsändes till Norge. I flera fall ledde detta till att de hamnade i koncentrationsläger i Tyskland.
I Lars Hanssons avhandling redovisas hur frekventa avvisningar var i Järnskogs landsfiskalsdistrikt. Under 1941 kom 914 flyktingar in i landsfiskalsdistriktet och begärde flyktingstatus. Av dessa avvisades 181. Det innebär att var femte flykting tvingades återvända till Norge. De flesta avvisade var unga norska män med arbetarbakgrund, medan de som beviljades s k nödfallsvisering i regel utgjordes av äldre och då företrädesvis de med statusyrken.
Landsfiskalen i Järnskog var under en del av 1941 Åke Hiertner. Han har av många kritiserats för att ha varit tyskvänlig och därför avvisat så många. Andra anser att han var en mycket plikttrogen tjänsteman och fattade beslut som han ansåg att det fanns lagstadgat stöd för.
Mänsklighet och en allmän human inställning kom därför i bakgrunden och den enskilde tjänstemannens bedömning avgjorde ödet för de som försökte fly till vårt land. Den gick inte att ändra på senare.
Här tycks parallellerna finnas mellan behandlingarna av flyktingar då för snart 80 år sedan och flyktingarna idag. Vi borde kanske oftare lära av våra historiska missar.
