Klimatsmart javisst - inte för oss på landsbygden.

Kevinfallet - jag började granskningen

 

Idag är jag lite stolt över en film som jag producerat i min journalistiska karriär. Det är boken om Kevinfallet av Andreas Slätt som gör att jag blir påmind om min insats.

För 20 år sedan sändes min dokumentärfilm om det kända fallet i SVT 2. I skuggan av ett barnamord var programtiteln och filmen sågs av över 700.000 tittare. Det var jag och min dotter Camilla som gjorde den. Det var delvis en granskning av polisens arbete i det kända fallet, bl a förhören av en 13-årig pojke.

Förhören var många och hårda och arbetet leddes av polisens förundersökningsledare Rolf Sandberg. Mitt journalistiska arbete var nog det enda som då ifrågasatte polisens arbete. Men Sandberg medverkade inte i programmet med hänvisning till att ärendet var sekretessbelagt. Han fick erbjudandet, men vägrade. Det tyckte jag då var fegt och det anser jag fortfarande. Han betraktades då som hjälte därför att han löst fallet och pekade ut två barn i Dottevik – Christian och Robin som förövare. Sandberg fick sommaren efter Kevins död göra ett Sommarprogram där han hårt kritiserade min granskning.

När SVT och Dagens Nyheter för en tid sedan inledde granskningen av fallet, med särskild inriktning på polisens förhörsmetoder, kändes för mig som en viktig medial insats. Granskningarna fick stort genomslag och ledde till en ny förundersökning. Till slut friades Christian och Robin från alla misstankar.

Nu har jag läst Andreas Slätts och de berörda familjernas bok om Kevinfallet. En fantastisk beskrivning av ett justitiemord som innebar 20 års plåga för de inblandade. Det är ett tragiskt exempel på hur både polis och sociala myndigheter sviker medborgarna. Det mest tragiska är att kommunens socialarbetare går i polisens bojor.  Boken är ett hedervärt och fantastiskt arbete för att ge de drabbade upprättelse.

Jag känner mig idag stolt över mitt arbete med dokumentärfilmen för 20 år sedan. Att sanningen till slut kommer fram och att de utpekade frias är underbart. Det är att beklaga att vi då inte kom längre i min granskning, men våra resurser var inte i närheten av de som SVT:s Dokument inifrån kunde ställa upp med i granskningen av Kevinfallet.

Min film fick stor uppmärksamhet i media och av vissa en del kritik. Tidningsartiklarna var många och när fallet nu på nytt uppmärksammas i boken om Kevinfallet kommer en ny mediavåg. Välförtjänt! Läs den – den har nu tryckts i en andra upplaga. Den finns också som ljudbok.

 

 

Nygammalt regemente

I början av juni 1964 ryckte jag in som befälselev på andra kompaniet vid Värmlands regemente. I många år var jag reservofficer där, men flyttades senare till Bergslagens artilleriregemente i Kristinehamn. Anledningen var nedläggningen av mitt infanteriregemente.  För tjugo år sedan lades också A 9 ner. Då var regementsdöden total i Värmland. 

Då stod jag som tv-reporter i regementsgrinden och såg de sista utbildade soldaterna marschera ut. 

A 9 hade skapats under krigsåren 1943 och 1944, så i jämförelse med Värmlands regemente var det ett ungt förband. I 2 start räknas från 1812. Idag tjugo år efter nedläggningen kom beskedet att regementet i Kristinehamn ska återuppstå.

Det känns inte ologiskt att så sker med det världsläge som råder. Men konstigt är att man inte på 1990-talet kunde förutse denna växling av säkerhetsläget. Våra ansvariga borde ha lärt av historien. I slutet av 20-talet  lades sjutton militärförband ner, tio år senare var andra världskriget ett faktum. Det innebar bland annat att både Norge och Danmark ockuperades. 

Nedläggningarna av våra två värmländska regementen kostade stora pengar, och när nu Artilleriregementet återuppstår är startkostnaderna säkert mycket höga.

Så lär av de fel som en gång gjorts. Lär av historien.

Drabbade av Pesten

Vi som bor i västra Värmland har många norrmän i vår vänkrets. De är goda grannar och vänner. De har köpt fastigheter i vår lilla by och tillbringar mycken av sin lediga tid här. De är inte unika, i Värmland finns enligt SVT:s uppgifter 4.000 fastigheter som ägs av norrmän. Nu har många av dem ingen chans att utnyttja sina fritidshus. De norska myndigheterna har satt skräcken i dem. Åk inte över gränsen, du riskerar att drabbas av Pesten. På annat vis kan jag inte tolka de besked från Norge som når oss.

Det händer att våra norska vänner dyker upp här. De kommer hit på morgonen och åker hem på kvällen. Officiell motivering är att de behöver se till sina hus. De har också lovat att inte träffa eller umgås med svenska vänner. De kan ju vara smittade av den nya Pesten – Covid 19. Om norrmännen gör det måste de sitta i karantän i 14 dagar när det återvänder till Norge.

Hela situationen känns tråkig!

Jag bor för övrigt i ett område som drabbats rätt lindrigt av Corona-viruset. Jag känner ingen här i trakten som smittats och enligt officiella noteringar har gränskommunen Eda enbart haft sex fall av smitta sedan pandemin startade. Dödligheten i länet är dessutom på samma nivå som den varit tidigare år. Vi har med andra ord ingen överdödlighet på grund av Coronapandemin.

På vilka grunder fattar den norska regeringen beslutet att stänga gränsen mot sina svenska grannar. Ologiska beslut. Först kommer beskedet att det var tillåtet att besöka Gotland, dit stockholmarna brukar vallfärda på somrarna . Sedan stoppas den möjligheten. Det känns som om det också handlar om andra motiv än risken för smittspridning. Kan det möjligen vara så att det är ett sätt att stoppa shoppingsugna norrmän? Nu blomstrar nämligen handeln i det norska gränsbutikerna. Besluten strider också mot beslutet om den fria rörligheten i Schengenområdet Vilka skälen det än är, tycker jag synd om våra norska vänner som inte kan utnyttja sina fritidshus i mina hemtrakter.

Stängningen av gränsen ger mig också obehagliga associationer till en tid då Tyskland ockuperade Norge under andra världskriget. Då var gränsen stängd i fem år. Hur länge ska den vara stängd den här gången?

För 80 år sedan

När kriget kom till Kongsvinger

För 80 år sedan ockuperades Norge och Danmark av tyska styrkor. Danmark gav sig i stort sett direkt för övermakten, men den norska militären gjorde motstånd. I början av juni månad 1940 kapitulerade dock de norska styrkorna och sedan väntade fem års ockupation. Under veckorna närmast efter den nionde april skulle gränstrakterna till Sverige uppleva flera av krigets fasor men också en militär improvisation av stora mått.

Den åttonde april sänktes det tyska fraktfartyget Rio de Janeiro av en polsk ubåt i havet utanför den norska staden Lillesand. På fartyget fanns drygt 300 tyska soldater som i många fall drunknade efter torpederingen, men 180 män i tyska uniformer räddades i land.

Det här var ett varningstecken på att något allvarligt var på gång, men den norska regeringen tog inte hotet på allvar. Ingen mobilisering av det norska försvaret genomfördes. Ett dygn senare skulle flera stora krigsfartyg vara på väg in i de norska fjordarna.

Ett av fartygen var den tunga kryssaren Blücher som på natten till den nionde april besköts av kanonerna på Oscarsborg och efter torpedträffar sjönk i Oslofjorden.

Ombord fanns förutom besättningen soldater ur 163.infanteridivisionen, division Engelbrecht,  som hade uppgiften att besätta Oslo. Många soldater och sjömän omkom men omkring 1400 räddades i land.

Den tyska styrka som fick order att anfalla i riktning Kongsvinger och sedan norrut var den 196.infanteridivisionen ledd av generalen Pellengahr. Under övertransporten till Oslo torpederades två av transportfartygen och omkring 1000 soldater omkom och 200 skadades Det var med andra ord en kraftigt åderlåten styrka som skulle gå mot Kongsvinger och vidare norrut i Österdalen.

Fem dagar senare, den 14 april skulle de norska styrkorna i området möta den tyska krigsmaskinen.

FRIVILLIGA STÄLLDE UPP

Mobiliseringen i Kongsvingerområdet blev kaotisk med olika besked om var de inkallade skulle inställa sig. Under de kommande dagarna anmälde sig många inkallade vid fästningen i Kongsvinger eftersom de inte kunde ta sig till sina mobiliseringsplatser. Det kom att bli en brokig samling av befäl och soldater. Många var frivilliga från skytteföreningar, en del var svenskar som varit frivilliga i Finland under vinterkriget. Dessutom kom män som inte gjort militärtjänst. Till slut kom cirka 600 man att ingå i styrkorna som skulle verka i Kongsvingerområdet.

En av de svenskar som frivilligt anmälde sig på fästningen var fänriken Gösta Benckert. Han kom till Kongsvinger den 14 april tillsammans med 131 man Finlandsfrivilliga som han varit chef för i Finland. Benckert blev vid ankomsten utnämnd till kapten i den norska armén. Han skulle senare bli ansvarig för försvaret av den nya fästningen i stan.

FÖRSTA STRIDEN

Söndagen den 14 april hade vintern ett rejält grepp om Norge. Vid Skarnes två mil väster om Kongsvinger fanns det i terrängen en halvmeter snö. Ingen av de norska soldater som gått i försvarsställningar här hade fått ut skidor.

Det var söder om Skarnes som den första sammanstötning med de tyska styrkorna skedde. Sent på eftermiddagen sköts de första skotten och striderna pågick fram till midnatt de styrkans chef löjtnant Einar Gamst beslöt att retirera med sitt folk. Efter det sprängdes bron vid Os. Tyskarna drog sig den kvällen tillbaka till Ulleren gård.

Tre eller möjligen fyra norska soldater stupade, medan tyska källor uppger en stupad. Lokalbefolkningen uppger dock att cirka 50 tyska soldater miste livet.

Tidigt nästa morgon ryckte tyskarna fram på båda sidor om Glomma och mötte nytt norsk motstånd vid Överström och Sander.

I Sander på den södra sidan av älven Glomma hade den norske kompanichefen kapten Magnus Vangerud med omkring 200 man gått i ställning. Vid halvniotiden anföll tyskarna och den här gången använde de också artilleri. De sköt brandbomber som antände två av uthusen i byn.  Den här dagen var vädret mycket dåligt med kraftigt snöfall.

-        Det var en obehaglig upplevelse med kor och hästar som sprang mellan oss och tyskarna, berättade kapten Vangerud efter kriget.

Vid tvåtiden på eftermiddagen drog sig tyskarna tillbaka och samtidigt fick norrmännen order att dra sig tillbaka till Kongsvinger.

Elva tyska soldater stupade vid Sander och tre av försvararna. En av dessa var en frivillig svensk.

SVENSK LEDDE STRIDEN

Kongsvinger har två fästningar. Inne i staden den gamla fästningen från 1680-talet och en nyare på Vardeberget på höjden nordväst om staden. Försvaret koncentrerades till den norra sidan av Glomma.  

Vid elvatiden den 16 april anföll tyskarna. Vädret var fortsatt besvärligt för båda parter. Tidvis rådde snöstorm. Redan tidigt på morgonen hade bron över Glomma sprängts, men sprängningen blev inte lyckad. Tyska styrkor kunde ta sig över den och det omkullkastade Gösta Benckert försvarsplan. Nu fanns risken att hans enheters reträttväg skulle skäras av. Situationen hade nu blivit kritisk. På eftermiddagen tvingas Benckerts kompani till reträtt och han var den siste som lämnade ställningarna.

-        Jag sköt med min pistol mot de anstormande tyskarna innan jag retirerade. Jag kan inte minnas att de sköt mot mig, men de gjorde de tydligen, påstår andra. Det berättade Gösta Benckert på 1970-talet när jag träffade honom i Stockholm.

Under striderna i Kongsvinger stupade en eller två tyska soldater. I Benckerts kompani sårades två av hans soldater, men ingen stupade. Från tysk sida hävdas att tre officerare och 31 man togs tillfånga. En av dem ska ha varit tidigare kommendanten på fästningen majoren Einar Hoch-Nielsen. Han hade anklagats för att vara tyskvänlig och förklarat att det skulle vara lönlöst att göra motstånd mot de tyska styrkorna. Det skulle ödelägga staden, hävdade han i ett upprop.

När Kongsvinger hade fallit kom generalen och chefen för det tyska anfallet på Norge general Nikolaus von Falkenhorst på inspektion. Senare sände tyskarna 20 man till Magnor. Sex man fortsatte därefter fram till gränsen.

HÅRDA STRIDER

En av de hårdaste striderna i Österdalen skedde den 17 april. Platsen var strax söder om Roverud vid de så kallade Rustadgårdarna. Där hamnade den tyska förtruppen ut för ett regelrätt eldöverfall. Här satte de tyska styrkorna in granatkastare och besköt de norska ställningarna med kulsprutor. Elva gårdar sattes i brand på en sträcka av tre kilometer.

En tysk officer har skildrat striderna vid Roverud så här:

-        Nästa morgon går det vidare på lastbilar. Vi kör några kilometer och får plötsligt eld på oss i en by. Förtruppen blir fullständigt ödelagd. Vi är inne i en regelrätt fälla. Vårt folk är utom sig av raseri. Hänsynslöst blir det fientliga motståndet brutet. Många hus sätts i brand, men det får stå för – Cést la guerre.

Striden pågick en timme. 13 norska soldater stupade och många sårades. Två civila dödades också. På tysk sida är förlusterna oklara. Sju soldater dog enligt officiella uppgifter, men lokala källor uppger att det kan röra sig mellan 30 och 40 stupade.

Senare under dagen när tyskarna nådde till Roverud station blev många av de civila jagade iväg från orten. Tyskarna tände sedan eld på Roveruds trävarufabrik som brann ner till grunden.

Striderna i Österdalen och Gudbrandsdalen fortsatte fram till i början av maj. 2 maj nådde division Pellengahr Åndalsnes vid Romsdalsfjorden. Dagen efter kapitulerade de norska styrkorna i södra Norge, men i norr fortsatte striderna fram till den 8 juni 1940. Sedan följde nära fem år ockupation. Den 8 maj 1945 kapitulerade tyskarna och Norge var åter fritt.

Avvisningar i historiskt sken

Läser hur Sverige ska avvisa 18-åriga Simin Rezai till Afganistan. Hon har fått nej av högsta instans. Kritiken från bl a hennes juridiska ombud Lars Mannerheden är hård. Han anser att Migrationsverkets första bedömning av en asylsökande trovärdighet ofta blir avgörande genom hela asylprocessen. När det gäller Simin tror inte Migrationsverket på hennes uppgifter. 

Det verkar som att Sverige inte lärt av misstagen som gjordes under andra världskriget när norska flyktingar avvisades vid den svensknorska gränsen.

För några veckor sedan kunde vi också följa 16-åriga Selmas kamp för att få stanna i Sverige. Hon hade avvisats och internerats på Sicilien innan hon rymde därifrån och återkom till Värmland.
Det finns paralleller i de båda flyktingars historia. Båda är unga, i Selmas fall handlar det om att hon är barn.

I båda fallen handlar det också om att deras historier som de åberopar inte anses trovärdiga. Det är tjänstemän och jurister som gör dessa bedömningar. På vilken grund är de inte trovärdiga? Simins version anses som för vag och detaljfattig, anser Migrationsverket.

För en par dagar sedan hade jag möjligheten att träffa en nybliven filosofie doktor i Göteborg. Lars Hansson hade i januari doktorerat med avhandlingen "Vid Gränsen". Den handlar om mottagningen av flyktingar från  Norge under åren 1940-1945. Norge var då ockuperat av den tyska krigsmakten.

Under kriget kom mellan 50.000 och 60.000 flyktingar att passera gränsen. De kunde ha varit fler då många drabbades av avvisning och återsändes till Norge. I flera fall ledde detta till att de hamnade i koncentrationsläger i Tyskland.

I Lars Hanssons avhandling redovisas hur frekventa avvisningar var i Järnskogs landsfiskalsdistrikt. Under 1941 kom 914 flyktingar in i landsfiskalsdistriktet och begärde flyktingstatus. Av dessa avvisades 181. Det innebär att var femte flykting tvingades återvända till Norge. De flesta avvisade var unga norska män med arbetarbakgrund, medan de som beviljades s k nödfallsvisering i regel utgjordes av äldre och då företrädesvis de med statusyrken.

Landsfiskalen i Järnskog var under en del av 1941 Åke Hiertner. Han har av många kritiserats för att ha varit tyskvänlig och därför avvisat så många. Andra anser att han var en mycket plikttrogen tjänsteman och fattade beslut som han ansåg att det fanns lagstadgat stöd för.

Mänsklighet och en allmän human inställning kom därför i bakgrunden och den enskilde tjänstemannens bedömning avgjorde ödet för de som försökte fly till vårt land. Den gick inte att ändra på senare.

Här tycks parallellerna finnas mellan behandlingarna av flyktingar då för snart 80 år sedan och flyktingarna idag. Vi borde kanske oftare lära av våra historiska missar.

Huset berättar sin historia

Tänk att ett hus på landet kan ha så mycket historia inbyggd i väggar och golv. Och det vore fantastiskt om det kunde berätta ännu mer om de upplevelser som huset haft under de 140 år som det funnits till. I dagarna får jag nu en annorlunda historielektion, en lektion berättad av det hus som jag och Tone äger och som mina föräldrar förvaltat i många år.

Jag river nu det kök som vi använt sedan vi flyttade hit för drygt femton år sedan. Kökets ursprung är nog från 1860-talet då huset byggdes. Det har säkert genomlevt flera förändringar och renoveringar under årens lopp.

Att riva köket var ett mera tidsödande jobb än vad jag hade trott. Och varje liten detalj som jag sätter verktygen i tycks ha en egen liten historia att berätta. Kanske är det det som gör att rivningen tar tid.

Vem var det som skapade den gamla spismuren som är minst 3x3 meter? Eftersom den ligger mitt inne i huset så måste en duktig hantverkare vid mitten av 1800-talet vara den som är fader till bygget. För ett betydande projekt var det. Muren byggdes ovanpå ett lager av natursten som består av flera mycket stora stenar. Vilket äventyr att få dessa på plats för 140 år sedan!

På väggarna finns flera lager tapeter som vittnar om de olika tidernas tycke och smak. Och under något av lagren fanns tidningar från tidigt 40-tal. Och de berättar om en tid då världen stod i brand.

Mera nära i tiden ligger tillkomsten av den bänk som sannolikt ersatte den gamla vedspisen. När jag lyft bort de sista resterna av den, fann jag vad jag hade hoppats på. En liten brädbit som en tidigare bybo hade placerat där. Det var Artur Hansson, som ofta anlitades som finsnickare, som hade skapat den moderna diskbänken. Hans namn och datum stod där som ett dokument för mig som nu river. Bänken gjord 15 april 1954. Jag var då 10 år gammal, men har inget minne att bänken gjordes av honom. Tack Artur för den historielektion du gav mig!

När jag nu fortsätter att skapa vårt nya kök ska jag också bidra till ett kapitel i denna historiebok som heter gården Lycka i Brevik, i Värmland, i Sverige. Jag ska lägga dit ett litet minnesmärke anno 2010. Till glädje för framtidens renoveringssugna ägare till gården.