För 80 år sedan

När kriget kom till Kongsvinger

För 80 år sedan ockuperades Norge och Danmark av tyska styrkor. Danmark gav sig i stort sett direkt för övermakten, men den norska militären gjorde motstånd. I början av juni månad 1940 kapitulerade dock de norska styrkorna och sedan väntade fem års ockupation. Under veckorna närmast efter den nionde april skulle gränstrakterna till Sverige uppleva flera av krigets fasor men också en militär improvisation av stora mått.

Den åttonde april sänktes det tyska fraktfartyget Rio de Janeiro av en polsk ubåt i havet utanför den norska staden Lillesand. På fartyget fanns drygt 300 tyska soldater som i många fall drunknade efter torpederingen, men 180 män i tyska uniformer räddades i land.

Det här var ett varningstecken på att något allvarligt var på gång, men den norska regeringen tog inte hotet på allvar. Ingen mobilisering av det norska försvaret genomfördes. Ett dygn senare skulle flera stora krigsfartyg vara på väg in i de norska fjordarna.

Ett av fartygen var den tunga kryssaren Blücher som på natten till den nionde april besköts av kanonerna på Oscarsborg och efter torpedträffar sjönk i Oslofjorden.

Ombord fanns förutom besättningen soldater ur 163.infanteridivisionen, division Engelbrecht,  som hade uppgiften att besätta Oslo. Många soldater och sjömän omkom men omkring 1400 räddades i land.

Den tyska styrka som fick order att anfalla i riktning Kongsvinger och sedan norrut var den 196.infanteridivisionen ledd av generalen Pellengahr. Under övertransporten till Oslo torpederades två av transportfartygen och omkring 1000 soldater omkom och 200 skadades Det var med andra ord en kraftigt åderlåten styrka som skulle gå mot Kongsvinger och vidare norrut i Österdalen.

Fem dagar senare, den 14 april skulle de norska styrkorna i området möta den tyska krigsmaskinen.

FRIVILLIGA STÄLLDE UPP

Mobiliseringen i Kongsvingerområdet blev kaotisk med olika besked om var de inkallade skulle inställa sig. Under de kommande dagarna anmälde sig många inkallade vid fästningen i Kongsvinger eftersom de inte kunde ta sig till sina mobiliseringsplatser. Det kom att bli en brokig samling av befäl och soldater. Många var frivilliga från skytteföreningar, en del var svenskar som varit frivilliga i Finland under vinterkriget. Dessutom kom män som inte gjort militärtjänst. Till slut kom cirka 600 man att ingå i styrkorna som skulle verka i Kongsvingerområdet.

En av de svenskar som frivilligt anmälde sig på fästningen var fänriken Gösta Benckert. Han kom till Kongsvinger den 14 april tillsammans med 131 man Finlandsfrivilliga som han varit chef för i Finland. Benckert blev vid ankomsten utnämnd till kapten i den norska armén. Han skulle senare bli ansvarig för försvaret av den nya fästningen i stan.

FÖRSTA STRIDEN

Söndagen den 14 april hade vintern ett rejält grepp om Norge. Vid Skarnes två mil väster om Kongsvinger fanns det i terrängen en halvmeter snö. Ingen av de norska soldater som gått i försvarsställningar här hade fått ut skidor.

Det var söder om Skarnes som den första sammanstötning med de tyska styrkorna skedde. Sent på eftermiddagen sköts de första skotten och striderna pågick fram till midnatt de styrkans chef löjtnant Einar Gamst beslöt att retirera med sitt folk. Efter det sprängdes bron vid Os. Tyskarna drog sig den kvällen tillbaka till Ulleren gård.

Tre eller möjligen fyra norska soldater stupade, medan tyska källor uppger en stupad. Lokalbefolkningen uppger dock att cirka 50 tyska soldater miste livet.

Tidigt nästa morgon ryckte tyskarna fram på båda sidor om Glomma och mötte nytt norsk motstånd vid Överström och Sander.

I Sander på den södra sidan av älven Glomma hade den norske kompanichefen kapten Magnus Vangerud med omkring 200 man gått i ställning. Vid halvniotiden anföll tyskarna och den här gången använde de också artilleri. De sköt brandbomber som antände två av uthusen i byn.  Den här dagen var vädret mycket dåligt med kraftigt snöfall.

-        Det var en obehaglig upplevelse med kor och hästar som sprang mellan oss och tyskarna, berättade kapten Vangerud efter kriget.

Vid tvåtiden på eftermiddagen drog sig tyskarna tillbaka och samtidigt fick norrmännen order att dra sig tillbaka till Kongsvinger.

Elva tyska soldater stupade vid Sander och tre av försvararna. En av dessa var en frivillig svensk.

SVENSK LEDDE STRIDEN

Kongsvinger har två fästningar. Inne i staden den gamla fästningen från 1680-talet och en nyare på Vardeberget på höjden nordväst om staden. Försvaret koncentrerades till den norra sidan av Glomma.  

Vid elvatiden den 16 april anföll tyskarna. Vädret var fortsatt besvärligt för båda parter. Tidvis rådde snöstorm. Redan tidigt på morgonen hade bron över Glomma sprängts, men sprängningen blev inte lyckad. Tyska styrkor kunde ta sig över den och det omkullkastade Gösta Benckert försvarsplan. Nu fanns risken att hans enheters reträttväg skulle skäras av. Situationen hade nu blivit kritisk. På eftermiddagen tvingas Benckerts kompani till reträtt och han var den siste som lämnade ställningarna.

-        Jag sköt med min pistol mot de anstormande tyskarna innan jag retirerade. Jag kan inte minnas att de sköt mot mig, men de gjorde de tydligen, påstår andra. Det berättade Gösta Benckert på 1970-talet när jag träffade honom i Stockholm.

Under striderna i Kongsvinger stupade en eller två tyska soldater. I Benckerts kompani sårades två av hans soldater, men ingen stupade. Från tysk sida hävdas att tre officerare och 31 man togs tillfånga. En av dem ska ha varit tidigare kommendanten på fästningen majoren Einar Hoch-Nielsen. Han hade anklagats för att vara tyskvänlig och förklarat att det skulle vara lönlöst att göra motstånd mot de tyska styrkorna. Det skulle ödelägga staden, hävdade han i ett upprop.

När Kongsvinger hade fallit kom generalen och chefen för det tyska anfallet på Norge general Nikolaus von Falkenhorst på inspektion. Senare sände tyskarna 20 man till Magnor. Sex man fortsatte därefter fram till gränsen.

HÅRDA STRIDER

En av de hårdaste striderna i Österdalen skedde den 17 april. Platsen var strax söder om Roverud vid de så kallade Rustadgårdarna. Där hamnade den tyska förtruppen ut för ett regelrätt eldöverfall. Här satte de tyska styrkorna in granatkastare och besköt de norska ställningarna med kulsprutor. Elva gårdar sattes i brand på en sträcka av tre kilometer.

En tysk officer har skildrat striderna vid Roverud så här:

-        Nästa morgon går det vidare på lastbilar. Vi kör några kilometer och får plötsligt eld på oss i en by. Förtruppen blir fullständigt ödelagd. Vi är inne i en regelrätt fälla. Vårt folk är utom sig av raseri. Hänsynslöst blir det fientliga motståndet brutet. Många hus sätts i brand, men det får stå för – Cést la guerre.

Striden pågick en timme. 13 norska soldater stupade och många sårades. Två civila dödades också. På tysk sida är förlusterna oklara. Sju soldater dog enligt officiella uppgifter, men lokala källor uppger att det kan röra sig mellan 30 och 40 stupade.

Senare under dagen när tyskarna nådde till Roverud station blev många av de civila jagade iväg från orten. Tyskarna tände sedan eld på Roveruds trävarufabrik som brann ner till grunden.

Striderna i Österdalen och Gudbrandsdalen fortsatte fram till i början av maj. 2 maj nådde division Pellengahr Åndalsnes vid Romsdalsfjorden. Dagen efter kapitulerade de norska styrkorna i södra Norge, men i norr fortsatte striderna fram till den 8 juni 1940. Sedan följde nära fem år ockupation. Den 8 maj 1945 kapitulerade tyskarna och Norge var åter fritt.